Äntligen! - Def Leppard klara för Sweden Rock Festival
Som vanligt gör Sweden Rock Festival en fantastisk insats för rockkulturen i Sverige och världen. De gör det genom att gå totalt mot strömmen när det gäller som mest. Spekulationerna har varit vidare än någonsin inför det utannonserade släppet av den tredje och sista headlineakten (Deep Purple och Whitesnake var klara sedan tidigare). Många var inne på spåret att det väntade något riktigt stort den här gången, en hårdrocksgigant i storlek Metallica eller AC/DC. Alltså band som ensamma skulle fyllt Ullevi på någon timme även i dagens fortfarande ganska hårdrockskarga klimat.
Andra hoppades på en förnyelse av festivalen genom senaste årets största hype, System of a Down. Dessa bokningar hade varit självklara succéer, men också onödiga. De hade delvis ändrat besökskretsen på festivalen, till förmån för enbandsbesökare. Besökare som inte alls säkert skulle komma att återvända ett annat år, när ett annat band toppar affischerna.
Nu är festivalledningen dock smartare än så. Man har sålt slut i ett tidigt skede två år i rad (inklusive extrasläpp) och det finns ingen anledning att tro något annat än att det barkar åt samma håll i år med. Då gräver man fram Def Leppard. Ett band som varit kommersiellt och medialt dött sedan 80-talet. De sågades som hopplöst ute redan när de släppte ”Adrenalize” 1992. Försöket att uppdatera sitt sound till 90-talet på ”Slang” (1996) blev inte heller det särskilt välkommet, varken hos musikkritikerna eller de trogna fansen (undertecknad undantagen). Identitetskrisen fortsatte med en återgång till 80-talet (”Euphoria” 1999) och ett nytt misslyckat försök att uppdatera sig till dagens MTV-skval (”X” 2002).
Hultsfredsfestivalen skulle inte ta i Def Leppard med tång. De är nog i dagsläget så långt man kan komma från den senaste fräcka hypen som den festivalen söker. De är inte ens anticoola i stil med Ozzy Osboune. De är dessutom lite för välproducerade och margarinlättsamma för att riktigt passa in i den metalrevival som forna kollegorna inom New Wave Of British Heavy Metal, Iron Maiden och Judas Priest, rider på för tillfället. Def Leppard har över huvud taget inte släppt något nytt på fyra år nu. Efter sommaren kommer en ganska sval coverplatta…
Men Sweden Rock vågar – och vinner förstås igen! Vilken hårdrockare har inte någon sorts förhållande till klassiska plattor som ”Pyromania” och ”Hysteria”? Majoriteten av festivalens publik skiter blankt i om bandet inte funkat kommersiellt på över femton år. De ser med tillfredsställelse fram emot att få räcka ännu ett ”fuck off” till kvällspressens innereportrar, som så klart kommer att såga Def Leppard vad de än hittar på i sommar.
Det är något oerhört skönt över en festival som inser att bra musik inte dör efter en månad, ett år eller ens tjugo år. Det är så skönt att de vågar gå emot alla trender och strömmar i dagens maxprestationsinriktade samhälle. Det är just därför som Sweden Rock Festival blir succé gång på gång. De levererar det folket vill ha, fast folket knappt själva vågar erkänna det. Let’s get rocked!
